Unga för evigt

Det kan kan ibland tro när man tittar på mina bilder. Det är lätt att fota små plantor, framför allt de som knappt är mer än en stickling med blommor. Ofta är det också mer intressant att fotografera en liten förstagångsblommare än gå igenom huvudvärken det är att hitta en plats att fotografera en större planta. I år tänkte jag försöka bli lite bättre på att fotografera större plantor. Vi får se hur det går. Tills dess tänkte jag lägga till några bilder på större plantor som hängt kvar i kameran. Ser man till deras gamla bilder så är det en ganska stor uppgradering!

Min vackra Hoya linearis fick äran att stå modell i höstas och de fantastiska bildredigerarna såg till att ta det bästa ur den. Inte jag med andra ord!

Stackars fitchii har inte fått visa upp sig sedan förra sommaren men får nu bidra med lite sommarfeeling. Träd som bakgrund visade sig dock inte vara en höjdare rent fototekniskt.

Söt som socker och dessutom doftar den gott. Vanligtvis så rullas blommorna bakåt lite mer men min planta varierar en hel del i hur utslagen den blir från gång till gång.

Ingen av dem kan förstås jämföras med den söta kannrankehybriden Nepenthes (ventricosa x (maxima x talangensis)) som inte fått sitt foto taget på ett och ett halv år! Den växte ur kameran i rasande hastighet och har inte slutat. Just nu är den lite tråkig med ett fåtal kannor då den istället fokuserat på att producera nya skott. Nya kannor är äntligen på väg hos huvudrankan igen men det kändes inte rätt att vänta ytterligare ett halvår. Jag tycker om de skira, tunna och ibland nästan lysande kannorna som står ut bland mina andra kannor. Givetvis kombinerad med glänsande röda och kletiga läppar. Ytterligare plus är de tunna smala bladen (ju fler kannrankor jag får, desto mer uppskattar jag dessa typer av blad!) som lätt färgas röda.

Nästa vecka kommer jag ha en temavecka med en del kannrankor och andra karnivorer så jag får ut lite fler bilder ur kameran.