Dischidia imbricata

Det här är en av arterna inom Dischidia som får snäckskalsblad, så kallade ”shell-leaves”. Jag tycker inte riktigt begreppet bär lika bra på svenska som på engelska utan pratar hellre om kupade blad istället. Vad det innebär är att bladen lägger sig och växer mot ett stöd eller ett substrat, med en upprest mitt, som ger ett utrymme under där rötter och myror kan frodas. De hör till sektionen Conchophyllum inom Dischidia.

Är man intresserad av specialiserade blad är den här sektionen väldigt belönande att starta med, eftersom de oftast har låga krav på miljön och tolererar torr inomhusluft bra. Det finns även ett stort antal av dem i odling med varierande färger och storlekar. De är inte helt okomplicerade, och vissa arter är lättare än andra, men på det stora hela är de en fantastisk startpunkt.

Om det här känns vagt bekant så är det för att jag skrivit om det tidigare, men i det inlägget var det väldigt lite uppmärksamhet på just Dischidia imbricata, trots att det är en vanlig art med många olika kloner i omlopp. Förutom den äkta arten förekommer även ett antal andra Dischidia under artnamnet. En del av dessa är så vanliga att om man söker på namnet så dyker genast fel växt upp. Många av dessa går enkelt att skilja från den äkta arten genom storleken på blad och färger på blommorna, eller avsaknaden av de kupade bladen.

En av anledningarna till att jag inte skrivit om den tidigare, och att jag inte för länge sedan gjorde en sida till den, beror på att min favoritplanta av imbricata är ganska ful. Den växte väldigt snabbt, och blommade helt underbart generöst, tills den en dag var för stor för sin kruka. En duktig odlare hade då planterat upp den större, men jag tänkte att den kunde få vänta lite längre. Det gjorde att den ofta började torka ut, fick vaxbeläggningar på sina blad och den ojämna stressen fick bladen att hoppa mellan olika former. Den tog sig även längre ner i krukan som nu innehåller förutom rötter och substrat en hel del blad och rankor. Idag vågar jag inte plantera om den längre, utan är i processen att starta upp en ny planta istället.

Det kanske låter lite underligt att jag säger vågar, men gemensamt för Dischidiorna inom den här gruppen är att de ofta är lätta att ta sticklingar på, men kinkiga när det kommer till att störa gamla delar. Även vid sticklingstagning är det inte ovanligt att äldre delar dör bort samtidigt som en ny ranka skjuter fram i andra änden med goda rötter. För att undvika det är det enklast att ta sticklingar av delar vars blad inte är specialiserade, då de sällan dör bort i jämförelse. För imbricata tas sticklingar med fördel av hängande rankor, och inte av de blad som anpassat sig och grävt ner rötterna i ett stöd.

En omplantering bör med andra ord ske varsamt, och gärna genom att den gamla rotklumpen helt enkelt placeras i nytt substrat, utan att ha rensats på gammalt, och utan att ha ”luftats upp” eller liknande. En sådan omplantering har inte misslyckats för mig. Men om plantan i princip hunnit växa samman med krukan… då kan det bli komplicerat.

Att jag nu ändrat mig beror dels på att jag har en ung, fin planta som är på väg upp i livet och så smått börjat blomma för mig, men även för att min gamla planta är ett utmärkt exempel på en annan egenskap som kännetecknar imbricata -dess förmåga att växa i utseende med bladen.

Arten har flera egenskaper som gör den attraktiv att odla: den kan få vacker färg i starkt ljus, den kan få räffliga kanter och den kan få en snygg mörk rand över bladen. Nästan alla kloner av imbricata kan utveckla dessa egenheter, även om alla inte utvecklar dem lika lätt. Det här gör det svårt och ibland omöjligt att skilja kloner från varandra, trots att de gärna säljs med tillägg som beskriver dessa egenskaper. De är väl värda att skilja åt, beroende på vad man letar efter.

Även om det passerat andra kloner av imbricata genom min samling har få känts bättre eller unika nog att få stanna jämfört med min gamla planta. Ett glädjande undantag är den här Dischidia imbricata från Java. Den står ut genom att ha en yta som ser ut som hamrad plåt i mina ögon. Grundfärgen drar även lite åt det gula hållet.

Precis som många andra inom arten har den visat sig tacksam och enkel att odla. Plantan växer inte tillsammans med min andra planta, men ljusnivån och temperaturen skiljer sig inte för mycket åt.

Det finns ytterligare en egenskap som imbricata speciellt kan uppmärksammas för och som jag inte vet om det är till dess fördel, och det är att den gärna utvecklar rötter även i torr luft. Det gör att den lätt kan odlas på ett häftigt stöd även i fönstret, men även att plantorna blir lite röriga, om man ska uttrycka sig snällt.

Den här planterade jag direkt i en större kruka, och den kommer nog få finna sig i att hållas mindre för att inte samma öde ska drabba den som min första planta. Blommorna hos imbricata är små och diskreta, men med ett gäng i varje flock och blomställningsskaft i många noder så är blomningen ändå trevlig. En stor planta utan det är helt enkelt inte lika imponerande, även om det dyker upp en ensam blomma eller två här och var.

Att blomställningsskaften växer uppåt så blommorna blir mycket synliga är förstås en bonus med så små blommor.

Den ljusa färgen på klonen från Java är ytterligare en aspekt av hur anpassningsbar arten är. Sticklingen nedan är en reservplanta som väntar på tillfälle att bli inplanterad i ett vivarium, och här har den istället dragit åt mörkt grönt, med svarta, lätt vågiga kanter.

Eventuella markeringar på min blommande planta är istället bruna och bladen är helt i avsaknad av den snygga vågiga kanten.