David och goliat

Det här inlägget har haft många arbetsrubriker. En av de mesta variegerade hoyorna, var en. Hoyan som har svårt att stå sig mot Peperomia, en annan. Istället landade jag här, för det kändes mer passande. Idag tänkte jag skriva om Hoya subquintuplinervis, också odlad under sitt synonymnamn Hoya pachyclada.

Det här är en mycket älskad hoya, med ett stort antal insamlingar, många av dem gamla. Den finns även i ytter- och innervariegerad form, och kanske mest uppseendeväckande så finns det många kloner av denna även bland de variegerade. Minst två innervariegerade kloner finns det, och tre yttervariegerade. Det kan mycket väl finnas fler, eftersom klonerna enbart har ganska flytande beskrivningar som skiljer dem åt. De jag har separerat är mycket lätta att se skillnad på i blommorna, och det kan finnas fler som har blommor som är svårare att skilja åt.

Hoya subquintuplinervis ’New Moon’

Det här är en av de hoyor man skulle kunna gissa skulle stå på kö att introduceras till handeln och bli mer allmänt känd, om det inte vore för den fantastiska krukväxten Peperomia obtusifolia, som den är mycket lik. Vill man ha en krukväxt som ser ungefär likadan ut kan man med andra ord köpa den, som också finns i en uppsjö variegerade former, och är mycket lättare att sköta. Blommorna är givetvis i en helt annan klass hos Hoya subquintuplinervis, men de dröjer precis som hos många hoyor.

Det här inlägget handlar om mina två yttervariegerade Hoya subquintuplinervis. Den ena har ingen speciell benämning utan jag odlar den enbart som Hoya subquintuplinervis (albomarginata), och den andra är känd som Hoya subquintuplinervis ’New Moon’.

Hoya subquintuplinervis (albomarginata) till vänster och  Hoya subquintuplinervis ’New Moon’ till höger

Jag gillade subquintuplinervis redan från början, och tycker den har sin plats i alla samlingar. Det är en enormt kraftig Hoya som växer tätt och sällan rankar när man odlar den i kruka. Blommorna är väldoftande i vackra, runda klasar som står ut mot de kraftiga bladen och rankorna. Just att den växer kompakt och lågt gör att den kontrasterar perfekt mot andra hoyor när man tröttat på rankor överallt.

Hoya subquintuplinervis (albomarginata)

Hoya subquintuplinervis är ganska lik Hoya kerrii i odling, vilket betyder att den inte växer väldigt snabbt hos mig. En gång i tiden samlade jag på mig fyra yttervariegerade kloner (även fast en av dem är jag ganska säker på var en dubblett). När samlingen växte bestämde jag mig för att samplantera dem i en större kruka, och det blev både vackert och fungerade bra, tills dess det inte gjorde det. Samplanteringar kan ju vara väldigt praktiska, men när resurserna blir för små behöver man separera dem, och gör man inte det så dör snabbt de svagaste, och det var det som hände hos mig.

Tomrummet efter försvunna grannar syns fortfarande idag.

Jag tog aldrig några reservsticklingar eller separerade dem, eftersom jag egentligen inte tyckte det var värt att odla fyra (egentligen tre) så lika växter, men när två av dem dog ganska omgående så ångrade jag mig, eftersom min hemliga favorit, den med rött i blomman, var en av dem som dog.

Hoya subquintuplinervis (albomarginata) till vänster och  Hoya subquintuplinervis ’New Moon’ till höger

Även om krukan verkade kunna försörja två sticklingar utan problem är det ju sällan så att allt blir välbalanserat och rättvist. Min starkast växande klon, Hoya subquintuplinervis ’New Moon’, tog snabbt över utrymmet de två döda lämnat efter sig, och jag har behövt klippa den ganska kraftigt då och då för att hindra att den tar livet av sin granne. Hoya subquintuplinervis (albomarginata) å andra sidan visar nästan ständigt små stresstecken och offrar sina egna rankor när det blir för tufft, som på bilden ovan. Ibland kan det bli en stickling eller två av det, men oftast inte.

Hoya subquintuplinervis ’New Moon’

Hoya subquintuplinervis ’New Moon’ har med andra ord visat sig fungera bäst i min odlingsmiljö. Den utmärker sig genom att blad och rankor ofta kan bli helvita eller halvvita, även om dessa delar lätt blir fula om den får torka ut för mycket, och blir en helvit ranka för lång så dör den alltid tillbaka med tiden. Ytan har lite mer sparsamt med behåring och bladen ser därför blankare ut. Bladen är ofta ganska variabla i storlek och form, och den blommar med benvita blommor. Takten den växer i är en helt annan än andra kloner jag odlat av arten.

Hoya subquintuplinervis (albomarginata)

Hoya subquintuplinervis (albomarginata) får mer regelbunden variegering och form på sina runda blad, och får lättare den snygga röda kanten jag är så förtjust i. Blommornas bikrona har en lätt ton av rosa.  I den här krukan växer den tätare än sin granne, men jag gissar att det snarare är ett uttryck för stressen den utsätts för av den andra plantan än skillnad i växtsätt mellan kloner. Jag misstänker att den en dag helt enkelt kommer ge upp, men den har kämpat på i motvind så pass länge nu att jag inte längre har en aktiv reservstickling. En riktig David till sin Goliat-granne!

Skillnaden i blommorna är ganska stor, även om den inte är så märkbar på håll. Jag önskar så att jag fortfarande hade kvar den med rött i bikronan, men det är lätt att vara efterklok. Råkar du ha en yttervariegerad subquintuplinervis med röd fläck i blomman får du gärna höra av dig om du har en stickling!

Hoya subquintuplinervis (albomarginata) till vänster och  Hoya subquintuplinervis ’New Moon’ till höger

Hoya subquintuplinervis har både visat sig vara ganska villig att sätta frö och hybridisera sig med andra arter, vilket säkert förklarar en del av den stora variationen mellan plantor. En mycket trevlig Hoya med speciellt växtsätt som är väl värd att prova på om man odlar kerrii väl, eller blir lite sugen och är nöjd även om den växer långsamt.

Hoya subquintuplinervis ’New Moon’