Gunung Gading nationalpark (7)

Nu börjar vi tack och lov närma oss slutet på dessa enorma inlägg från resan. Det har tagit alldeles för lång tid (även om det varit roligt!) att sitta och pilla på dessa. Det här är ett väldigt kort inlägg om vår dagstur till Gunung Gading nationalpark, och sedan är det bara en dag kvar att berätta om. Mina växter hemma (i alla fall de som inte fortfarande kämpar för överlevnad) längtar efter att få stå i centrum igen.

Gunung Gading är en nationalpark som ligger nära Lundu, 2 timmar med bilfärd från Kuching. Den är mest känd för sina Rafflesia (Rafflesior?) som är parasitiska växter men också världens största blommor. Tyvärr var det inga i blom när vi var där. Vi valde ändå att åka då det är en känd fyndplats för andra växter -inte minst en av mina favorithoyor. Spåren längs vattenfallen är också kända för att vara väldigt vackra.

När vi kom dit var vi de enda besökarna. Egentligen är det förståeligt då parken inte var speciellt vänlig att strosa i samtidigt som de säkert ägnar all tid åt att förebereda och fixa mellan blomningarna som drar mycket folk. Det fanns bara två spår att välja på, antingen det kända vattenfallsspåret eller bestigningen till toppen och tillbaka. Det kändes som ett icke-val då de beräknade att det skulle ta runt 8 timmar upp och ner och parken stängde 7 timmar senare.

I Gunung Gading fanns det också en hel del sand i marken, men vackert röd.

Vandringen var faktiskt ganska tuff. Spåret gick stadigt uppåt och passerade vattenfallen ett efter ett. Det hade vi väl vant oss vid men för att komma ner till vattenfallen behövde man klättra nerför hyfsat lodräta stigar (och sen komma upp igen). Alla stenar och stigar precis i närheten av vattnet var dessutom hala och fulla av slipprig mossa eller växtlighet. Att pausa nere vid vattnet var dock väl värt klättrandet. Det var också härligt att kunna studera växtligheten på olika nivåer. Man kunde se hur skogen förändrades beroende på höjd och även hur växtligheten förändrades. Eftersom stigningen var ganska brant skedde förändringarna snabbt. Det var först efter det andra vattenfallet (vattenfall nummer 3) skogen blev ljus och luftig nog för oss för att på allvar börja titta efter hoyor.

Djurlivet var också fantastiskt att observera, med en övervikt på ödlor och enormt stora larver och gråsuggor av olika slag.

Sen kommer vi till anledningen till att det här inlägget är så kort och lätt att läsa. Jag såg den här växten, vilket jag trodde var en hoya. Under resan hade jag sett flertalet tunnbladiga växter som skulle kunna vara hoyor. Samtidigt så hade de lika gärna kunnat vara något helt annat: tunnbladiga är svåra!

Men av någon anledning fastnade jag för den här. Jag såg den direkt då den var nedfallen och uttorkad och kanske döende. Den klickade i alla “tecken på att det kan vara hoya” rutor, men givetvis ingen blomma. Jag tänker också skriva med en gång att det kanske inte är en hoya heller. Jag vet fortfarande inte. Men i alla fall, det bara kändes som en hoya. Så jag bestämde mig för att försöka följa efter den och se om jag kunde hitta blomställningsskaft eller blommor. Vi följde den till klipporna, där jag tyckte mig se något färgglatt högt uppe! En orangeaktig boll, kanske en blomklase. Och där står jag som en idiot på klipporna, och försöker zooma in med kameran, tar ett steg bakåt för att få lite stöd, och halkar. Jag fick ett ordentligt slag på smalbenet (som fortfarande gör ont i dag kan jag säga, en månad efter) och kameran fick också en ovälkommen markkänning och slutade fungera. Tack och lov visade det sig på hotellet att det bara var batteriet som blivit slaget ur position. Och tack och lov att det var den sista dagen i en nationalpark, för det tog två veckor innan jag kunde gå utan att halta rejält.

Men det blev inga fler bilder därifrån, och det som irriterar mig mest är att jag aldrig fick en bild på den där blomman högt uppe i träden. Det kändes också ganska synd, för jag tror inte vi kommer återvända dit. Visst finns möjligheten att vandra upp till toppen, och fördelen med att den är ganska anonym är att den är relativt ostörd och vandringen känns väldigt privat. Men andra parker vi besökt erbjöd lite mer variation, och har man bara några få dagar på sig behöver man kanske prioritera. Vattenfallsspåret tog väl 2-3 timmar fram och tillbaka, och även om man kan pausa längre vid vattenfallen och i naturen så är det ganska lite när man tänker på att det tar 4 timmar i bil för att resa från/tillbaka till Kuching.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.