Padawan pitcher plant garden (8)

Här kommer då den sista dagsturen på vår resa. Vi var trötta, jag hade ont i benet, och tankarna snurrade mest kring den långa och jobbiga flygresan hem. Vi hade att välja på att besöka Semenggoh Nature Reserve eller Padawan Pitcher Plant & Wild Orchid Centre. Även om Semenggoh hade toppat listan tidigare ändrade vi oss och beslutade oss för att istället ha en lugn sista dag. Vi förväntade oss inte så mycket av trädgården, mer än en fin samling x ventratas likt de andra parker och trädgårdar vi besökt, men den låg centralt och gav oss något att titta på några timmar utan att kräva någon ansträngning.

Vad fel vi hade! Det här centret var alldeles underbart och väl värt ett besök. Det var också en påminnelse om att inte döma hunden efter håren.

Centret låg inklämt på en gräsplätt mellan två vältrafikerade flerfiliga vägar och byggnader. Den låg i en slänt och känslan var verkligen att den här plätten hade blivit över och var för brant för att någon skulle orka göra parkering av den. Ytan var därmed väldigt liten. Förutom en liten byggnad för personal och toaletter fanns allting utomhus, omgärdat av ett taggtrådsstaket och utsatt för väder och vind. Ett fåtal träd fanns och gav ytterst minimalt med skugga. Bakgrunden gjorde med andra ord inte alls de vackra plantorna rättvisa!

Överallt stod krukor med Nepenthes i olika stadier. Ett fåtal orkideér fanns också. Längs den skuggigaste delen var vissa kannrankor planterade direkt i marken, men majoriteten av alla stod eller hängde i krukor. Det fanns flera kloner av många arter och en hel del hybrider visades också. Och det här kan ha varit de lyckligaste Nepenthes jag sett. De blommade för fullt i den stekheta solen och många hade kunnat växa sig riktigt stora. Det var ett rent nöje att kunna se samma art i olika stadier och kunna observera olika typer av kannor och blommor på dem. Det enda som grämde mig lite var att det var så blåsigt vilket gjorde det svårt att fotografera svängande kannor.

Hela centret kändes slumpmässigt. Det stod lite krukor på lut där, och lite Episcia växande i kanten där -men samtidigt tror jag det snarare var väldigt välplanerat och effektivt användande av utrymmet. Det kändes som att gå i en växtälskares trädgård där 5 gånger fler plantor än normalt pressats in och i ett ständigt stadie av utveckling med krukor och plantor som tar upp varje meter. Mycket kärlek men lite arkitektur.

Några favoriter som fick särskild uppmärksamhet. Det var ett nöje att kunna se Nepenthes bicalcarata. Den här tandade kannrankan blir väldigt stor om den odlas så att kannorna blir imponerande. Jag har själv en liten planta av denna som jag startade om förra året, men den kommer jag nog aldrig kunna låta bli lika maffiga som de var här.

Nepenthes albomarginata är en annan favorit som jag faktiskt inte riktigt fastnat för innan, men nu är superförtjust i. En kombination av de smala, nätta bladen och kontrasten den vita ringen ändå ger fick upp ögonen på mig.


Nepenthes ampullarias små ägg och udda växtsätt är ett helt kapitel för sig. Trots att de inte är speciellt stora och inte har, i mina ögon, tilltalande kannform, så är det ändå något hos den som bara är så trevligt.


Den här står på min önskelista, Nepenthes mirabilis var. echinostoma. När jag kom hem upptäckte jag att jag tyvärr inte fick till någon bra bild på kannorna. Så jag kan inte visa varför den är så trevlig. Echinostoma har en väldigt bred, udda peristom som gör den väldigt iögonfallande och vacker i mina ögon.

Det är synd att Nepenthes hirsuta saknar färg, för annars hade den varit en väldig trevlig kannranka.


De visade även upp en hybrid mellan hirsuta och bicalcarata som var lite mer exotiskt, men jag föredrar nog föräldrarna som rena arter.

Givetvis hade de flera Nepenthes x hookeriana. Jag fick dessutom chansen att se en övre kanna på denna som visade sig vara väldigt häftig.

Nepenthes rafflesiana är ett helt eget kapitel. Vackra kannor som kan bli riktigt stora, vackra blad som kan få fin rödtoning. Finns i flera attraktiva kloner. Det enda negativa är väl egentligen att det sällan är många aktiva kannor samtidigt på en planta.


Nepenthes truncata är också en stor favorit. Riktigt maffiga kannor till en planta som håller sig någorlunda kompakt trots kraftigheten (för att vara kannranka då).

Lite blandade bilder jag inte hade hjärta att inte visa. Det var helt enkelt ett underbart besök!

Givetvis hittade vi några hoyor med! Den här waymaniae var väldigt integrerad på en orkidéstolpe, och förmodligen placerad där med vilje. Det var verkligen svårt att se på den här stället om någonting var introducerat på grund av den upplevt slumpmässiga placeringen.


Den här stackars hoyan var definitivt inte integrerad utan tillhörde “skräpet” som rivits ner på trädet för att ge plats åt orkidéer att monteras. Synd, för de hårda, hyfsat tjocka bladen var väldigt fina med breda uppstående nerver.


Slutligen hade en annan Hoya (eller Dischidia) tagit över ett solskydd. Vi hittade så många knoppar, men ingen blomma. Så identiteten fick förbli ett mysterium.

Och med det här inlägget så avslutar jag den här långa serien av Borneoinlägg. Det dyker säkert upp bilder igen någon gång, men nu har jag faktiskt varit hemma en månad (japp, så lång tid tog det att berätta om allt!) och vardagen har börjat sedan länge. Och jag har ytterligare en månads blombilder på lager nu…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.