Hoya verticillata-kärlek
Hoya verticillata är kanske den art som har allra flest kloner i odling. Det finns nästan hur många som helst. En del är mycket lika varandra och en del är totalt olika. Många tycker nog att det är en lite tråkig art, men jag håller absolut inte med. En stor fördel med att odla verticillata är att det går att välja extrema kloner som ser speciella ut. Jag tycker t ex de med helgröna blad utan mycket utsmyckning är ganska tråkiga kloner, men det finns så många fler. Jag odlar runt 10 kloner idag och ingen av dem är den andra lik. Idag tänkte jag visa upp två av dem.
Jag har visat upp den här klonen från Nganjuk tidigare. En förfärligt vacker klon, men ett av mina sämsta köp. Jag köpte och importerade den från Indonesien precis innan en mycket lik (eventuellt samma) klon började massproduceras och säljas i Europa. Men en fördel med det är att den faktiskt kan odlas av hoyaälskare överallt även till ett billigt pris. Ett välkommet tillskott mellan australis och curtisii-plantorna i handelsträdgårdarna.
Hoya verticillata (Nganjuk, MA07) har små, mycket vackert formade blad som får en mörk kant i gott ljus. Den behöver mindre ljus än man kan tro för att få fram randen. Den här plantan växer en rad in i mitt söderfönster (även om planen är att den ska få flytta framåt till hösten). Dessutom har den ett mycket tydligt, ljust nervmönster som pricken över i:et.
Den växer tillsammans med en annan verticillata vars blad som saknar den mörka kanten syns i bakgrunden. Blommorna är små med lätt gulfärgad krona och en rosa prick på bikronan. Flockarna håller sig ofta ganska små, även om just de här flockarna är extremt små för plantan.
Den doftar klassisk verticillata i ett par, tre dagar, och blommorna håller ytterligare någon dag. Rankorna blir väldigt vackra på den här klonen. De håller sig gärna täta och den mindre storleken på bladen hjälper till att skulptera den.
Den andra klonen är en förmodad verticillata, så egentligen glider jag lite på benämningarna här. Den har ett ganska skakigt ursprung. Jag köpte den som Hoya sp. Sulawesi (Mirelli). Vid den tidpunkten såldes den gärna som Hoya elliptica red. Den hör givetvis inte till elliptica-arten, men eftersom de ljusa nerverna var så tydliga tänkte väl säljare att det var nästan samma sak.
Den började senare säljas som Hoya sp. Sulawesi (Marelli). Jag vet inte vilken av dem som är korrekt. Jag vet inte vad varken Mirelli eller Marelli betyder, förutom att det senare är ett namn. Ingen av dem verkar vara platser i Sulawesi, så vitt jag vet.
Efter det började den säljas, och säljs idag ofta som Hoya dolichosparte. Nu ska det sägas att Hoya dolichosparte är ett accepterat artnamn för tillfället. I Hoya of Sulawesi, Indonesia: A checklist, two new species,a new subspecies and six new records (Rahayu, Ahmad & Rodda, 2022) nämndes att den skulle behöva jämföras med verticillata (som också finns i Sulawesi), men än så länge är inte det gjort, vad jag vet. Jag har dock svårt att se varför Hoya dolichosparte är en bättre match för den här klonen än Hoya verticillata. Men jag tänker inte röra till det ännu mer så jag nöjer mig med att kalla den Hoya sp. Sulawesi.
Det är förstås bladen på denna Hoya som gör mig helt förälskad i den. I gott ljus blir de små, välformade och röda med ett fantastiskt grönt nervverk. Även de större bladen blir ganska attraktiva men de mindre är helt fantastiska.
Blommornas doft blev en ljuvlig överraskning. Jag hade inte förväntat mig något speciellt men de doftade mycket starkt (i klass med hanhiae) av tuggummi. Inte någon fräsch mintdoft, utan andedräkten hos någon som tuggat ett sött godistuggummi. Nu lät det där väl inte speciellt trevligt, men bortsett från beskrivningen var doften faktiskt god och ganska ovanlig.
Den rosatippade kronan hade varit vackrare om inte bikronan haft en så mörk lila fläck, men det är ändå trevligt med lite färg i blomman. Blommorna kan bli ganska starkt färgade om de utsätts för mycket ljus, men det händer inte i de täta flockarna. Men sammantaget är den en mycket vacker Hoya i mina ögon, och står perfekt framför verticillatan från Nganjuk. Båda så lika och ändå så olika.
