Borneo -Bako nationalpark (6)

Bako är en helt fantastisk liten nationalpark (för den är faktiskt hyfsat liten, rent area-mässigt). Parken innehåller sju olika sorters skogstyper och därmed en svårslagen variation i växt- och djurliv. Vi misslyckades tyvärr helt med att göra den här platsen rättvisa och kommer definitivt att återvända. Först av allt missade vi att boka övernattning i parken. Det här är ofta en mindre detalj som bara brukar resultera i längre resväg, men i Bako kan övernattningen vara central. Parken nås bara via båt, och ska inte båten kosta skrämmande mycket är man bunden av båtägarnas tider. Det gör att det är ganska stressande att hinna igenom parkens spår under dagen. Parken verkade vara väldigt populär och det rörde sig väldigt mycket människor i spåren -trots det är den väl värd att besöka.

Minus tiden det tog att åka båt var det en väldigt trevlig upplevelse. Här är vi redo att ta oss till Bako.

Bako gav även fantastiska utsikter vilket inte är helt självklart när man besöker regnskogen. Bland annat fick man chansen att njuta av orörda tropiska stränder. Av en god anledning -det fanns krokodiler i vattnet och ingen rörde sig i närheten av vattnet utan att noga akta sig för dem.

Ytterligare en anledning till att vi inte riktigt kunde njuta av Bako var att vi helt enkelt var ganska trötta. På morgonen när klockan ringde bestämde vi oss för att snooza och ja… det blev en ordentlig sovmorgon. Det gjorde att vi i slutändan bara var i Bako under 4-5 timmar, vilket är alldeles för lite för att ens hinna med hälften av alla vackra spår. Det blev även en viss prioritering i vad vi ville titta på, och även om det skär lite i hjärtat kan jag erkänna att det var hoyorna som fick släppa rampljuset i Bako. Tidigare under resan hade vi ju varit väldigt lyckosamma och kunnat se många hoyor, men vad vi inte fått se var kannrankor -Nepenthes. Eftersom Bako är känd för sina kannrankeområden så var det fokuset för dagen.

Men den här vackra tokblommande verticillatan måste få vara med på ett hörn ändå. Och ja, ungefär så här ser alla elstolpar ut i Borneo.

Det var inte bara Nepenthes som drog uppmärksamhet. Djurlivet i Bako var väldigt levande. Bland annat är de kända för sina skäggiga vildsvin. Nå, jag ska vara den första att erkänna att vildsvin inte var ett dragplåster för mig. Men charmen var helt klart att de strosade runt bland människorna helt orädda.

Vi fick också chansen att se den här snyggingen

Efter att ha rushat genom ett par spår började vi ta oss upp till den skogstyp som kallas Kerangas, eller Heath forest. Det innebar en ganska brant stigning rakt upp och nog saknade vi Mulu under uppstigningen.

Kerangas är en speciell skogstyp som är ungefär som en blandning av en öken och en regnskog. Själva marken består av sand som kommer från de klippor allt vilar på. Det innebär att det är extremt näringsfattigt samtidigt som det är varmt och fuktigt. Väldigt olikt den annars röda jorden i Borneo. I Bako fanns den fina vita sanden från klipporna överallt.

Det var väl värt uppstigningen för under klättringen hittade jag en ny kärlek: Henckelia argentea. Vilken fantastisk växt! Jag stod och ojade mig över den så mycket att en hel del andra besökare var tvungna att ta sig förbi oss för att fortsätta sina vandringar. Hur jag nu ska lyckats jaga ner en kultiverad planta av den här arten….

Här har vi kommit fram till skogstypen vi letade efter. Högt uppe på berget planar det ut och det är fruktansvärt varmt och obarmhärtig sol. Här växer inga stora träd som skuggar.



Däremot är det ett paradis för växter som lärt sig få tillgång till näring på annorlunda sätt. Här växer mängder av Nepenthes tillsammans med Dischidia och andra växter som växer i symbios med myror.

Dischidia nummularia växte överallt

Men givetvis var höjdpunkten alla kannrankor. Uppenbarligen hade naturen fått lite hjälp på traven här och många arter växte sida vid sida i den obärmhärtiga miljön.

Nepenthes rafflesiana

Det är ganska svårt innan man är van att få syn på dem. De klättrar genom att förankra sina blad i andra växter omkring dem och blir ofta ganska kamouflerade av sagda växter. Till det torkar gärna den undre rosetten in vilket gör att när du helt plötsligt ser en kanna så kan den verka sväva fritt i luften och resten av plantan blir praktiskt taget osynlig.


I den här miljön är det ingen ide att spara på gamla blad som behöver näring och ofta såg det ut så här vid marken


Men högre upp levde plantan alldeles utmärkt

Och när vi äntligen kläckt “koden” till att se dem -då fanns de överallt! Kanten till stigarna var översållade av småplantor



Och det gick också tydligt att se hur Nepenthes frodades jämfört med den omgivande växtligheten och blommade ganska hjärtligt.


Som synes var det svårt att få stopp på mig och kameran. Till slut fick sambon säga ifrån på skarpen att om vi skulle hinna till utsiktsplatsen och tillbaka innan båten gick var vi tvungna att raska på. Så kameran fick finna sig i att läggas undan. Och med en liten marginal hann vi trots allt med båten hem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.