Borneo -Gunung Mulu (5)

Gunung Mulu nationalpark finns i norra Sarawak bredvid Brunei. Mulu ligger väldigt avsides och nås egentligen bara med flyg. Jag är säker på att det finns någon väg, någonstans -men människor och varor anländer med flyget. Redan flygresan dit var ett nöje. Till skillnad från de andra destinationerna flög vi över stora områden orörd regnskog. Mulu är omgivet av branta kalkstensklippor (och innehåller en hel del av dem med). Grottorna som bildats huserar fladdermöss och är vad parken är mest känd för. Vi var dock inte riktigt där för fladdermössens skull utan för den orörda regnskogen.

Precis när planet lyft från Kinabalu mot Miri fick vi njuta av en fantastisk vy över Mount Kinabalu med. Så här nära civilisationen är skogen däremot inte orörd.

Vi hade en enormt trevlig vistelse i Mulu. Precis som i Sepilok handlar mycket på orten om att tillfredsställa de turister som kommer. Känslan och stämningen var dock bättre och det kändes inte lika dyrt och opersonligt som i Sepilok. Hela området var väldigt platt med skogen inpå hörnen. Det gjorde att det var väldigt lättsamt att promenera och röra sig i området. Generellt sett är det ganska svettigt att besöka Borneo. Stigarna går alltid brant upp eller brant ner. Mulu däremot var behagligt jämt. Givetvis gick det uppåt när det handlade om att röra sig upp på klipporna, men annars var det som gjort för återhämtning.

Jag upplevde också Mulu som uppfriskande vilt. Artrikedomen verkade väldigt hög, och till skillnad från andra ställen såg vi en väldigt stor variation av olika fåglar, ödlor och insekter förutom växter. Jag blev väldigt förälskad i platsen och tyckte vi gjort ett misstag i planeringen att inte stanna fler dagar. Min sambo höll inte direkt med, främst för att det inte fanns någon internetmottagning alls. Det fanns ett fåtal hotspots där man mot avgift kunde koppla upp sig om man behövde.

Nationalparken var väl utbyggd med spår som man tilläts vandra själv och en hel del varierande turer under olika tider på dagen. Det svåraste var som vanligt att välja bort vad som inte skulle hinnas med. Mulu var den plats vi såg flest vilda hoyor, och det startade med en vacker Hoya av Eriostemma-typ en kort promenad från hotellet i vägrenen.

Det är väldigt svårt att beskriva hur enorm den här hoyan var. Först hoppade jag ju av glädje över att se några få rankor hänga ner (tillsammans med ett blomställningsskaft som mer eller mindre bekräftade fyndet). Sedan började vi följa rankorna och de bara fortsatte och fortsatte, ända upp till toppen av träden och åtminstone 30 meter i bredd.

Det fanns förstås förklaringar till varför det var så enkelt att hitta hoyor i Mulu. Jag kan förstås bara tala utifrån det jag såg på resan, men ingen av de hoyor vi såg trivdes i mörkret och fukten nere vid skogsgolvet eller under träden. Hoyorna växte högt uppe i träden, mestadels bortom vad vi kunde se, och gärna i så mycket sol de kunde få. Men de kunde även växa vid naturliga avsatser (t ex vid klipporna) eller “onaturliga avsatser” (t ex vägren eller längs en upphuggen stig) där solen nådde ända ner att steka under en stor del av dagen. Och avsatser fanns det en hel del av i Mulu. Ytterligare en anledning till att vi såg så många var att vandringsspåren såklart underhölls genom nedhuggning av träd och grenar, men i Mulu lät man nedhugget ligga. Ofta innehöll nedhugget delar av de hoyor som levde däruppe. Man såg också hur dåligt hoyorna trivdes så långt ner, och hur de antingen långsamt dog bort eller försökte klättra uppåt igen.

Den allra vanligaste hoyan vi såg var en riktigt storbladig skönhet -förmodligen glabra, men vi såg inga blommor så det är omöjligt att säga. Det skulle förstås även kunna vara flera olika hoyor som påminner om varandra. Efter att ha hittat över 20 platser där den växte slutade vi att räkna. Den här hoyan måste bilda helt enorma nätverk mellan trädtopparna! Den växte i princip överallt längs spåren där den hängde ner efter att träd och grenar som den klättrat över huggits ner.

Ofta hittade nedhuggna delar av den som talade om när det var dags att leta uppåt i träden

Japp, här fotobombar den ett stackars litet däggdjur

Här står min sambo och tittar på en väldigt lågt hängande ranka. Det är inte lätt att hitta hoyor i regnskogen! Det är alldeles för många blad. Den här bilden är inte förminskad, så om du klickar på den går det att se mer i detalj.

Samma bild med lite hjälppilar:

Och nog tyckte den om att växa högt. Vi såg den ofta växa väldigt mycket högre upp där den såg ut att trivas bäst. Utsikten från Tree Top Tower, 30 meter upp -visst är det samma hoya


Det läckra vattenfallet

Och ungefär 3 gånger högre upp, på den nästan lodräta kalkklippan, stortrivandes i solen fanns det givetvis med. Så högt upp att inte ens min macrolins ville riktigt vara med längre.

Vid vattenfallet hittade vi också en annan förmodligen-hoya högt, högt upp, som såg ut att tillhöra Eriostemmorna. Det är svårt att avgöra om något är en hoya eller inte utan blommor. Jag fick en hoya-känsla av den vid vattenfallet, men det var först när jag hittade den igen i en nedhuggen trädkrona som jag kunde titta tillräckligt nära på den för att vara åtminstone lite säkrare.

Även om det är svårt att beundra dem på ett så stort avstånd är det verkligen stor skillnad mot när man ser dem medtagna och halvt bortsmältna längre ner. Den här vackra ådrade hoyan såg vi rester av längs ett spår där den sträckt sig längs många träd!

En annan hade rasat ner med rotklump och allt. Den här i princip döda hoyan var så sorglig att se, mest för att trots att vi spanade som tokar inte kunde se var den kom ifrån, och därmed inte kunde se ens ett friskt blad. Räknas en död hoya som en observation?

Men vi hade enorm tur för ungefär 4 km bort såg vi samma hoya (med stor säkerhet, i alla fall) grön och levande! Även den nedrasad med en gren, men på väg upp igen.

En som inte rasat, men följt med sitt nedhuggna träd ner i djupet, var den här (förmodligen) waymaniae. Den hade försökt börjat räta upp sig, men verkade smälta bort i ganska rask takt. Jag hoppas den hittar något att ta sig upp på innan den försvinner helt.

Här syns det också ganska tydligt hur ett bra ställe att leta hoya på ser ut. Nu låg inte den här waymaniaen så fint över högen, utan snarare under den. Det var jag som hjälpte den ut i ljuset och luften så den skulle få en chans.

Nu tänker jag lämna hoyanördandet lite för Mulu var en fantastisk park även för icke-hoyatokar. Naturen var vacker och omväxlande.


Vid ett tillfälle lät det som trädkronorna skulle falla ner över oss, men det var bara en fågel som mötte sitt öde. Att ett så litet (ok, medelstort) djur kan åstadkomma så mycket ljud…

Vi såg förstås också många andra fantastiska växter. Lite förvånande verkar fenomenet “silver” vara hyfsat utbrett även hos andra arter i den här miljön. Det enda tråkiga var att jag hade hoppats på att få se kannrankor med, men så blev det inte den här gången.

En helt häpnadsväckande upplevelse att se med egna ögon var den här röd/gröna ödlan. Jag stod i fågeltornet och ser den här röda ödlan kila upp för stammen på ett av träden. Den hör min kamera klicka och fryser till. Medan jag tittar på den ändrar den färg från röd till helt grön, och kilar sedan vidare. Fantastiskt!

Det var tungmodigt att lämna Mulu, men Kuching väntade på oss. Så här ser Mulus flygplats ut, med bara en handfull avgångar och ankomster per dag. En stor skillnad mot en storstads flygplats!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.