Borneo -Sepilok (4)

Det värsta med att ta en massa bilder är att man också måste titta på alla bilder och redigera dem. Men nu har jag äntligen (misslyckats totalt) valt ut några stycken för att beskriva vårt besök i Sepilok. När vi planerade vår Borneo-resa så fanns alldeles för många platser att besöka och alldeles för lite tid. Sepilok stod länge på reservlistan. Huvudattraktionen i Sepilok är förstås orangutangerna, och Sepilok huserar den mest kända och förmodligen den mest välbesökta rehabiliteringen. Samtidigt är för turist-igt tråkigt, och oftast dyrt. Det som slutligen fällde utslaget var tre saker. Det första var att man kan ju inte flyga halvvägs runt jorden till Borneo utan att se orangutanger. Så någonstans var vi ju tvungna att vika en dag åt dem. Det andra var att genom att besöka Sepilok fick vi även chansen att kasta ett getöga på östra Sabahs natur (Kinabalu ligger i väst). Och det tredje var att i Sepilok fanns det även mer anonyma men kanske intressantare turistfällor. Vi valde bort sightseeing på Kinabatangan River och kombinerade ett besök hos orangutangerna med ett besök hos majalbjörnarna och Rainforest Discovery Centre (RDC).

Vårt hotell i Sepilok var trevligt och väldigt västerländskt även om internet saknades. Vi fick ett helt tvåvåningshus som logi och en vacker trädgård och promenadstigar. Som bonus blommade Hoya diversifolia direkt utanför balkongen där jag avnjöt morgonkaffet.

Som vanligt var det knökfullt med orkidéer överallt och visst var det fantastiskt att se dem utomhus i enorma exemplar, men på något sätt blev de bara för vanliga för att riktigt fästa i hjärtat.

På morgonpromenaden fick jag även sällskap av en vacker orienthjälmörn som följde efter mig en bra bit. Jag tror den drogs till kamerans klickande men när jag vände och tänkte försöka få till en riktigt bra bild, då var det inte så roligt längre och den flög iväg.

I Sepilok deltog vi på vår första “nattvandring” och förstod varför det var så populärt. Är det så att ni besöker Borneo eller tropiker, försök hitta åtminstone en att delta i. Det är inte alls ansträngande (det är en promenad längs en förutbestämd stig som ofta är ganska kort) men när mörkret faller blir helt plötsligt många djur aktiva (eller sover och kan observeras på nära håll). På nattvandringarna hittade vi ofta helt fantastiskt vackra fåglar sovande som vi aldrig hade en chans att se på dagen då de så snabbt flyger iväg. Vi såg även många reptiler, groddjur och mindre däggdjur. Tyvärr var blodiglarna som mest aktiva då med. Blodiglar är hemska. De märks inte alls förrän de börjar suga och då känns det ungefär som att bli biten av en broms. Men det är inte bara ett snabbt bett, utan smärtan fortsätter tills dess du lyckas bända bort den. De är visserligen ofarliga, men hemska.

Bland annat fick vi se den här ödlan som kallas forest dragon/anglehead lizard under kvällen.

Sepiloks rehabiliteringscenter för orangutanger är inte ett zoo även om vissa likheter finns. Så fort orangutangerna genomfört en viss grundläggande träning (jag vet dock inte vad det innebär) så släpps de fria i området. De kontrolleras kanske främst genom tillgång till mat och vill man få en 100% chans att se dem så besöker man under utfodringstiderna. Som en del i det får man som besökare förhållningsregler hur man bör bete sig vid eventuellt möte med en orangutang, även vid hotellen.


Själva centret bestod av en trevlig promenadslinga på någon kilometer där en utsiktsplats över utfodringsplatsen ingick. Det var helt underbart att se dem interagera med omgivningen och hur lika oss de beter sig. Numera kan jag också intyga att organgutangungar kan vara lika jobbiga och irriterande som våra barn.

Även om utfodringsplatsen gjorde att vi kunde se dem på nära håll slog det inte känslan när vi såg dem högt uppe i träden. Träden är enormt höga och synen av dessa stora djur som svingade sig uppåt och klättrade var helt fantastisk.


Med undantaget av diversifolia (förstås) såg vi inga andra hoyor under promenaden. Men det fanns mycket annat vackert och elefanterna var väldigt högljudda vilket gav en extra krydda. Vi fick tyvärr inte chansen att se en elefant, men det starka ljudet var mäktigt att höra i djungeln.

Den här enormt vackra klätterväxten har jag ingen aning om vad den är men blanka röda blad med gröna nerver är så snyggt.

Efter besöket hos orangutangerna så passade vi även på att smyga in till malajbjörnarnas rehabiliteringscenter. Det var inte lika imponerande och gick väldigt snabbt att gå igenom men vi fick ändå chansen att se en del björnar. Malajbjörnarna är ganska underhållande att titta på. Antingen ser de ut som om de håller på att dö på fläcken, eller så ser de ut som de älskar livet. Och de kan skifta på en sekund. Den här beskrivningen låter säkert ganska knäpp, men den är så sann.

Sedan hade vi ett mål kvar, RDC (Rainforest Discovery Centre). Vi visste inte riktigt vad vi förväntade oss och tyvärr -tyvärr!- planerade vi alldeles för lite tid åt centret som faktiskt var helt underbart. Vi valde att promenera dit och lyckades hitta två hoyor i dikeskanten, även om diversifolian knappt räknades om vi ska vara ärliga. Åtminstone hade den en lite annorlunda färgvariation på blommorna.

Först var jag överlycklig över att kunna notera ytterligare en annan hoyaart än diversifolia i det vilda, men vi såg senare att den här odlades i en trädgård bara någon kilometer bort och därför med stor sannolikhet var spridd därifrån.

En ekorre kom dessutom flygande mellan träden.

Så fort vi kom in genom entrén visade det sig att vi missbedömt RDC. Centret var stort -säkert större än parken i Tenom med allt inräknat- och förutom promenadstigar och vandringsspår fanns det även en botanisk trädgård. Det fanns inte en chans att vi skulle hinna med allt. Vi började med den botaniska trädgården som dessutom skulle ha några kannrankor. Jag blev förvånad över välplanerad trädgården var och de tog verkligen guldmedalj i att få in så många olika växter som möjligt på en mindre yta. Tyvärr hade de även en vattendel. Vattendelen var visserligen vacker, och de hade en enormt fin samling av begonior växande runt vattnet, men de hade också mygg. Måååånga mygg. Myggmedlet hade inte en chans mot så många mygg och jag tror jag fick fler bett på en halvtimme där än under resten av resan. Det var så illa att det var svårt att fotografera.

Jag hoppade dessutom nästan jämfota av glädje när jag upptäckte en blommande pubicalyx som hade tagit över en stubbe och låg och stekte i full sol.


Bara några meter bort upptäckte jag dessutom fler hoyor: fyra stycken käckt placerade på på en ställning. En imperialis/obtusifolia, en davidcummingii och ytterligare två okända. Det fanns inga skyltar och det var inte ens tydligt att de blivit “planterade” där, men upphetsningen steg när jag insåg att det kanske fanns fler hoyor i trädgården.

Det tog dock ett tag att hitta nästa hoya. Jag behövde vandra in i orkidéområdet innan jag lyckades upptäcka nästa. Återigen saknades det skyltar och letade man inte specifikt efter hoya så lär man nog ha missat dem. Å andra sidan var vissa orkidéer väldigt vackra med.


Det här ska vara den största orkidéarten i världen. Inget att ha i en kruka hemma i alla fall. Tyvärr är det en säsongsblommare och vill man se blommorna behöver man besöka under tidig höst.

Och så ser man det plötsligt. En callistophylla i bakgrunden!

Luftrötterna längs stammen kan vara ett sätt att känna igen Hoya på. Men det är inte bara Hoya som har det. Växten till vänster är inte en hoya, utan troligen en Aeschynanthus. Dessa verkade väldigt mycket vanligare än hoyor överallt där vi var på Borneo, i alla fall på “marknivå” där det var mörkt och väldigt fuktigt och kvavt.

Och tro det eller ej, ovanför en backe så uppenbarade sig plötsligt en liten hoyadjungel! Vilken extremt oväntad bonus! Det här området skilde sig markant från hoyorna i Tenom. Det var ett mycket mindre område, så alla hoyor var “samplanterade” (i brist på bättre ord). Det gillade jag: det påminde om kaoset i mina vivarium. Varför ha en hoya i blickfånget när du kan ha 20? Men området var även mycket mörkare. Träden var skarpt lutade så det var djup skugga under dem där hoyorna växte. Skillnaden gjorde att hoyorna hade mycket färre blad, och fler bladlösa rankor, och mycket färre blommor. Om något fick skillnaden mig att inse att hoyor faktiskt hellre vill ha det soligt och luftigt uppe i trädtopparna än skuggigt och mörkt på de lägre nivåerna i skogen.

Jag tror det här ska vara en danumensis. Det är verkligen svårt att säga med de tunnbladiga hoyorna och det fanns inga utslagna blommor att titta på. Den här hoyan växte upp från marken, kanske 6-8 meter upp i trädet och längs grenarna där och föll sedan ned med rankorna. Rankorna var förvedade och saknade helt blad förutom när de nedhängande rankorna äntligen kom tillräckligt långt ned för att hamna i solen. Där fanns alla bladen och blomställningsskaften.

Den här stackars nabawanensisen kämpade mot ullöss. Är det en sak jag inte saknar hemma så är det de enormt stora ullöss vi såg nästan överallt. Bara tanken på att de kanske sprider sig till Sverige så småningom ger en mardrömmar!

Och det var nog bra tur att jag hittade alla hoyor. När jag kom till kannrankeområdet så var det under ombyggnad och det mesta var dött eller stod döende i små, torra krukor. Endast en rafflesiana hade av någon anledning klarat sig fint. Jag blev lite besviken men samtidigt var jag så pass uppfylld av alla hoyor att det inte var så illa.

Strax efter kom förstås eftermiddagsregnet och kameran var tvungen att åka in i väskan igen. Det var väldigt trevligt att promenera på gångarna och vi passade även på att besöka deras canopy walkway som dessutom hade utsiktstorn. Det är alltid väldigt givande att gå längs dessa. Regnskogen är så pass hög att det blir som en helt ny värld när man kommer upp lite. Det var med sorg vi fick lämna många spår orörda, framför allt ett väldigt spännande dagsspår som står på listan att återvända till vid något tillfälle. Eller ja… min lista i alla fall.

För er som inte är så intresserade av resor så är det tyvärr så att jag fortfarande har några destinationer kvar att skriva om. Men efter Sepilok lämnade vi Sabah och begav oss in i Sarawak, där den första destinationen var nationalparken Gunung Mulu som dessutom finns på världsarvslistan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.