Höstfrisering

Det tog ett tag men till sist ser alla stackars kannrankor mer presentabla ut.Jag är så van vid växter som inte åldras att jag alltid blir förvånad över hur risigt det kan se ut på några månader. Nu efter flytten är kannrankorna dessutom fortfarande känsliga och det betyder sämre hållbarhet på kannorna och bladen. Å andra sidan får man en chans att upptäcka nya vackra kannor. Det är ett nöje att se hur varje ny kanna har ytterligare lite mer vuxen form och färg.

En av mina favoriter, Nepenthes northiana

En annan trevlig överraskning var att en av mina Pinguicula moranensiskloner äntligen blommade. Denna klon går under benämningen ’Cyclamen’ och har speciella kronblad som viker sig bakåt och inåt. Själva blomman öppnade sig två dagar innan den fick sin slutgiltliga form och fick mig att fundera om en liten oäkting hade tagit sig in i samlingen. Både färgen och formen är så attraktiv att denna genast blev en liten favorit trots att blomman verkligen var i minsta laget.

En bild från första dagen, där kronbladen ännu inte vikt sig bakåt

I skrivande stund håller en annan pinguicula, en hybrid mellan agnata och gypsicola, på att öppna sina första blommor. Av det lilla som går att se verkar blomman vara lovande. Till skillnad från moranensis vackra runda blad har denna hybrid lite mer lekfulla blad som är smala och böjer och bucklar sig lite som det passar. Det ser ganska trevligt ut med många plantor tillsammans, men vet inte om en enskild planta skulle vara lika söt.