Mina älskade, nervade Hoyor (Del 1)

Jag är ju väldigt förtjust i de vackra mörknervade hoyorna, till ingens förvåning. Som krukväxter tycker jag även de faktiskt är ganska speciella, även med det allt större utbud som finns idag. Och det finns så många med olika variationer att samla på. Men trots det är det ganska få presenterade på här på min sida. Det finns egentligen bara en anledning till det, och det är för att arterna är en riktig huvudvärk. Jag har presenterat en del Hoya callistophylla, som har gemensamt att de inte är lika håriga som övriga arter. Jag hade en gång i tiden även tänkt lägga till Hoya finlaysonii, men ju mer jag arbetat på den sidan desto mer osäker har jag blivit över arten och därför avstått. Egentligen är det väl det jag borde sitta och fixa med idag, men istället bestämde jag mig för ett mindre arbetsamt inlägg. Sidorna får vänta lite till och de som inte riktigt passar där får en chans här idag istället.

Ett gäng blomvilliga Hoya finlaysonii

Idag hade jag tänkt fokusera på de kraftigare, hårigare och mattare. På ett sätt blir det nästan lite orättvist att visa upp dem bredvid Hoya callistophylla. Även om de är närbesläktade rent vetenskapligt tycker jag att de har väldigt olika kvalitéer som krukväxter. Givetvis är de nervade bladen huvudnumret, men där Hoya callistophylla är regelbunden, ordningsam och fotogenisk är Hoya finlaysonii-typerna grova, vilda och otyglade. En gång i tiden så trodde jag att jag skulle ersätta mina Hoya finlaysonii med vackrare nervade hoyor, men istället har jag lärt mig uppskatta dem mer.

Hoya finlaysonii (EPC-059, nest vein)

För mig har de varit väldigt lättskötta och växt snabbt, även om de ofta fått en sämre placering. Till det har de en mycket stor variation i hur nerverna fördelas på bladen, hur synliga nerverna är, formen på bladen och hur blommorna ser ut. Men gemensamt är att blommorna för i princip alla kloner doftar citronliknande även om doften har en lite obehaglig underton.

Hoya (AH0734) är en Hoya jag importerade 2020 då jag var på jakt efter en lite mindre finlaysonii med smalare blad. Jag hade sett ett par bilder och gillat utseendet. När den uppvisar silver får den det i snygga större fläckar, även om den inte är en Hoya som är speciellt silverfläckig.

Precis som många liknande hoyor visade den sig vara blomvillig men jag kämpade med den en hel del (och gör fortfarande). Den sätter gärna en mängd blomställningsskaft med ett absurt antal knoppar som den sedan tappar i rask takt. De första blomningarna var med flockar med mindre än 10 blommor vardera (ibland bara ett par, tre öppna blommor) vilket jag inte tyckte var speciellt imponerande.

När plantan blev äldre så blev blomningarna mer och mer framgångsrika, även om jag än idag inte sett en blomning med en full flock. Ytterligare något år och en mer utfylld planta skulle nog hjälpa misstänker jag. En trevlig egenskap den här har är att blomflocken faktiskt är riktigt stor. Hade den släppts lite senare så skulle den säkert vara en av dem som fått adoptera namnet Hoya clemensiorum som blivit populärt på senare år.

Nu skrev jag släppts, men jag tror inte att det här är en ny klon. Den är extremt lik Hoya finlaysonii EPC-317 som såldes som “Snow on leaves” av Epiphytica, och AH Hoya fick den onamnad av en vän. Så det är nog hyfsad hög sannolikhet att det var en klon redan i odling, även om det inte går att veta om det verkligen är just den klonen. Och det kanske räcker med att veta att de är så lika att det inte är någon ide att odla båda.

Apropå Hoya clemensiorum så importerade jag en Hoya sp. aff. clemensiorum från Aceh 2021. Den såg inte ut som jag hade önskat en clemensiorum skulle se ut, men jag gillade de mindre, tjocka bladen och att de kunde bli röda. Givetvis så blev bladen tunna, gröna och släta i odling inomhus. Först när plantan blev större förra året började bladen få mogna egenskaper (den räfflade kanten och de upphöjda nerverna) och först i år fick den en aning till röd ton.

Den har inte blommat än, och kommer nog inte göra det på ett tag med tanke på att bladen precis börjat få lite karaktär. Men jag är bara glad att bladen äntligen börjar bli snygga. Sedan får tiden utvisa om det är en “äkta” Hoya clemensiorum eller ytterligare en av de många, många nervade hoyor som sorteras in under finlaysonii-gruppen utan en säker tillhörighet.

 

2 svar på “Mina älskade, nervade Hoyor (Del 1)”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.