Hoya thuathienhuensis

Hoya thuathienhuensis

Hoya thuathienhuensis är en av de där hoyorna som verkar lika svåra att odla som att stava. Oftast får man det mesta rätt, men det där sista H:et saknas… Tills det äntligen släpper. Nu såhär i efterhand tror jag inte den faktiskt är så svår, men att skenet bedrar så man lätt tror den vill ha något annat än den faktiskt gör. Bladen är tunna och långa med ett ganska intressant nervverk som är tydligast när bladen är unga. Friska blad är ljusgröna och mörknar sedan ordentligt med åldern. Den får snabbt och gärna gula blad om den inte riktigt trivs. Stammen är underbart tjock, rödaktig till brun och väldigt hårig. Till skillnad från många andra tunnbladiga är det här en dedikerad klättrare och får inga tråkiga kvastar hit och dit. När den trivs kan den växa ordentligt snabbt, och till skillnad från många andra hoyor är denna hyfsat lätt att tämja rankan på: även om du böjer ner den fortsätter den glatt att växa. Den får ganska långa blomställningsskaft som den gärna sätter nektardroppar på även om det inte är några blommor igång. Blommorna är väldigt söta: I bra ljus blir kronan rosalila och bikronan gulvit. Blommorna är väldigt blanka och ser nästan inoljade och genomskinliga ut, men de är kraftigare än man tror. I sämre ljus blir blommorna ljusare, och kan i värsta fall bli nästintill vita. De doftar svagt av kakao, eller rättare sagt som lockii doftar.

Jag fick upp ögonen för Hoya thuathienhuensis samtidigt som Hoya medinillifolia blev tillgänglig i hobbyn. Medinillifolias stora dragplåster var ju förstås färgen på blommorna, men dessa tunnbladiga kvastar är verkligen inte mina favoriter -och jag har redan min beskärda del av dem. Så jag vred mig lite av beslutsångesten och funderade på om inte det fanns någon annan hoya med liknande färg istället och på bordet framför mig uppenbarade sig thuathienhuensis och resten är historia, som man säger. Från att ha varit discount-medinillifolia så har den växt så mycket i mina ögon. Jag bara älskar att den klättrar, fast den är tunnbladig! Jag älskar de tjockare rankorna (sett till de tunna bladen) och hur vackert den slingrar sig. Blommorna är jättesöta och den blommar ganska ofta. Färgerna är väldigt fina både på blommorna och på plantan.

När jag köpte den hade den lite gulfläckiga blad. Det var inget jag tänkte vidare på heller, eftersom det ofta kan hända. Så länge sticklingen i övrigt är fräsch (och denna hade till och med jättefina rötter) brukar det ordna sig. Det gjorde det också, den grönade till sig snabbt och efter en månad var den vackert mörk och fin. Sedan började den sätta blomknoppar. När knopparna var ca centimetern långa började plantan sakta bli gulfläckig igen. Jag var lite förtvivlad, men det verkade inte bero plantan speciellt mycket. Den blommade glatt redan från de första knopparna , och fortsatte sedan att blomma hela första sommaren och in på hösten, gulfläckig och tråkig. Under vintern blev den grön igen, och under nästa sommar upprepade den samma mönster. Det var uppenbarligen något som tog på krafterna, för inte växte den mycket heller. Så under den andra sommaren så började jag ägna den speciell uppmärksamhet och nu, tredje sommaren i min ägo, både blommar den, växter, och är grön och vacker. Den är ganska känslig för övervattning. Ofta vattnar jag de tunnbladiga lite mer (eller lite mer vårdslöst) men denna beter sig mer som en “vanlig” hoya än som en tunnbladig. Så jag tror nog att den fått lite för mycket vatten där den stått tidigare. Den vill inte torka ut helt (då tappar den gärna nya blad) men det går absolut att hålla den åt det torra hållet. Framför allt om den står mörkare. Här tror jag mitt stora misstag har varit, den har fått stå ganska mörkt för att “återhämta” sig från gula blad, och då behövs väldigt lite vatten. Men så fort jag sett knoppar har jag tyckt att den nog behöver lite extra vatten för att de inte ska ramla och ja… så ska man egentligen inte tänka. Jag skaffade den på Nordiska trädgårdar i mars 2018 och den blommade första gången i juni 2018.

senast uppdaterad 28 juli 2020