Hoya lanceolata
Hoya lanceolata fick en underart i bella 1981 och började då kallas lanceolata ssp. lanceolata. 2019 förkastade World Checklist of Vascular Plants (WCVP) placeringen av bella som underart och därmed blev lanceolata ssp. bella en synonym till Hoya bella. Det innebär att lanceolata inte längre har någon annan underart än lanceolata ssp. lanceolata. Av den anledningen kallar jag den bara lanceolata, men jag vet inte om det är korrekt. Det kan vara så att underarten behålls trots att det numera saknas alternativ för att göra det enklare att följa publiceringar.
Hoya lanceolata
Hoya lanceolata är ytterligare en traditionell hoya med täta, lansettliknande blad med nedsänkt nerv i mitten och vita stjärnformade blommor med rosa mitt. Den har många likheter med hoyor som bella, chinghungensis, vaccinioides och engleriana. Hoya lanceolata är nättare än Hoya bella. Bladen hänger mer nedåt, och rankorna är svagare och ger också ett bättre fall även om bättre fall inte behöver betyda bra fall. I alla fall inte i den storlek jag har min planta i. Bladen är lite glansigare och ger intrycket av att vara slätare än bellans. Kanterna på bladen viker sig nedåt och inåt vilket dels gör att bladen ser spetsigare och kantigare ut, men också att bladen ser ledsna ut. Jag misstänker att bladformen och växtsättet gör plantan väldigt vacker när den är stor och välväxt, men gör den inga tjänster som stickling eller ung planta. Blomman skiljer sig ganska mycket från bellans och påminner väldigt mycket om Hoya linearis blommor, förutom att bikronan är rosa och inte gulaktig. Med andra ord har bikronan väldigt smala spetsar och kronans spetsar viker sig eller rullar sig lite åt både det ena och det andra hållet. Doften är väldigt god och väldigt stark och är egentligen anledning nog att odla den här hoyan, speciellt som blommorna håller i runt 3 veckor.
Hoya lanceolata flyttade hem till mig efter mässan 2017. Jag frågade en kvinna som är väldigt duktig på denna typen av hoyor, vilken art jag borde ha om jag bara skulle ha en art, och den dessutom skulle ha god pålitlig doft. Hon rekommenderade lanceolata så lanceolata blev det. Sedan dess har vi gnabbats, lanceolata och jag. Den växer väldigt bra i gott ljus, men gärna i en lång ranka. Olikt mina bellakloner vill den inte gärna grena sig. När rankan blivit för lång, ofta runt metern, klipper jag av den i försök att få den att dela sig. Mest skjuter den ett nytt skott som sedan växer i en meter, som jag sedan klipper av. Inte blev det en stor snygg planta av det, och inga blommor heller eftersom den nya tillväxten ständigt klipptes av. Därför förvånade den mig med att ändå lyckas klämma fram några blommor lite mindre än tre år senare, under våren 2020. Tyvärr visade det sig att blommorna doftade underbart, och dessutom höll väldigt länge. Jag hade nog hoppats på en besvikelse så den kunde flytta hemifrån. Plantan fick finna sig i att förlora sin långa ranka igen och jag satt och övervägde att klippa ner den och pröva att sätta många sticklingar i samma kruka. Istället fick den vara ifred och våren 2021 hängde den extremt hett (ca 40 grader celsius) ett par månader. Det fick tydligen igång den för den grenade sig snabbt och växte i enorm fart i hettan.
