Dischidia lancifolia
Dischidia lancifolia är kanske inte det första man föreställer sig när man hör släktet. Det är en tunn och smidig ranka med medelstora blad som inte upplevs suckulent alls. Men den är en av de mest odlingsvänliga i släktet, både till utseende och växtsätt. Bladen är vackert konvexa med en regelbunden form och tydliga, ljusa nerver. Nya blad blir rödaktiga och även äldre blad kan få en mörkare och röd ton i gott ljus. Tyvärr gör ju större blad att de små typiska Dischidia-blommorna har svårt att synas eller märkas, men lancifolia kompenserar med att ha starkt röda blommor (med gul insida) och blomma oerhört villigt under de ljusare månaderna. Med åldern tenderar även plantan att få fler och fler blommor samtidigt på samma blomställningsskaft, något som verkligen förbättrar blomningen.
Dischidia lancifolia stod länge på min behöver-lista på grund av sina vackra blad, så när arten dök upp i odling i Europa så var jag snabb att köpa ett par sticklingar. Tyvärr har den här klonen mycket bredare blad och är därför inte lika slående som de mer typiska klonerna. Det är kanske därför även svårt att förstå varför den bär namnet lancifolia med dessa blad. Med det sagt så har jag kommit att bli väldigt förtjust i den här klonen. Trots lite väl stora blad så är bladen väldigt vackra, inte bara med sina nerver utan även i formen. Plantan har även visat sig väldigt lätt att få snygg -den är precis lagom envis med sitt klättrande- något jag är väldigt tacksam för. Till det har den varit lättskött och aldrig slutat växa trots lite lagom misskötsel och runtflyttning.
