Hoya acicularis

Hoya acicularis är en av de där växterna som kan vara alldeles, alldeles fantastiska men ofta inte vill vara det. Arten har många intressanta egenskaper. Bladen är smala, hårda och mycket suckulenta. Båtformen på bladen gör att de blir vackra och tredimensionella trots storleken. Den växer ofta i bra takt och är man grym med saxen kan den hållas kompakt.

Den här klonen som jag visar upp idag kommer från Sabah och kan bli ordentligt mörkröd i färgen. Bladen och rankorna blir SÅ vackra i starkt ljus. Den odlas även som ”rosa bikrona/pink corona”. Anledningen till det är att bikronan kan bli ordentligt mörkrosa om knopparna utvecklas ljust. På de här bilderna har knopparna fått stå mörkt och bikronan är därför ganska färglös.

Blommorna på den här klonen är inte orsaken till att den är min favoritklon. Hela blomfärgen (förutom när bikronan blir starkt rosa) är ganska urvattnad och drar mot beige och grått. Den vanligaste klonen har mycket trevligare blommor -de är ljusare, men de har mer färg av gult och syns bättre. Tyvärr håller sig den vanligare klonen sig helt grön medan den här klonen får helt fantastiska färgvariationer i bladverket.

Så till acicularis mörka sida. Först så är den blodtörstig. Bladen är ordentligt vassa och jag måste ha stuckit mig hundratals gånger på den, ibland när jag bara går förbi. Sedan är den så knepig att få snygg. Bladen har inget emot att missformas om de växer mot något som unga, men när de väl hårdnar står de åt alla håll och få en samlad planta är en utmaning. Ju större den blir, desto oredigare blir den -till den punkt att man inte längre ser den vackra växten och de snygga bladen för oredan som är plantan. Det enklaste sättet att hålla den snygg är att klippa friskt i den så den hålls kompakt och ganska liten. Och hoppas man kan hjälpa de nya bladen så plantan inte ser ut som en stelnad tallrik spagetti.

Därmed dyker nästa problem upp, blomningen. Det sägs att den vill ha mycket ljus för att blomma. Jag vet inte om det stämmer eller inte, men det är vanligt för hoyor och den här klonen har bara odlats ljust så det kan säkert stämma.

En annan egenskap än ljuset som har haft större påverkan på min planta är att den bara vill utveckla blomställningsskaft på de klättrande rankorna. Om rankorna får falla (om så bara av sig egen vikt), eller rullas ihop, vägrar den blomma och med tiden släpper den blomställningsskaften och utvecklar nya på rankor på väg uppåt.

Den här plantan har jag odlat i fyra år, och i nästan tre av dem har den försökt blomma för mig. Efter det första året av försök slutade jag hoppas och började klippa den ganska aggressivt. Förra året gav jag upp ampeldrömmarna för den och ställde den i en hylla istället. Rankorna hittade snabbt upp och mördade kannrankorna på hyllan ovan (nämnde jag att den var blodtörstig med sina vassa blad och kraftiga rankor?) och den började äntligen behålla sina knoppar. Tyvärr utvecklades knopparna därmed mycket mörkare än själva plantan växte.

Blomfärgen visade sig bli allt annat än imponerande i mörkare lägen. Inte var de enkla att beundra eller fotografera heller eftersom blomställningsskaften och blomskaften är precis lika hårda och stela som bladen. Det ska sägas att den blommade med flockar som fick mycket bättre färg under sommaren men som jag inte fotograferade. Mitt nästa äventyr med den här plantan kommer nog bli att odla den på stöd -både för att få bättre färg på knopparna men även för att plantan förhoppningsvis blir snyggare på det sättet. Jag skulle nästan rekommendera stöd för den här arten, men jag vågar inte. Den hittar säkert på något sätt att vara jobbig även på stöd samtidigt som man har den där fantastiska, underbara plantan den skulle kunna bli i tankarna.