Varför inte en undulata till?

Jag har haft ytterligare en klon av Hoya undulata blomma härhemma, och talande för den är att jag inte satt mig ner och skrivit om den tidigare -knappt ens fotat den, faktiskt. Det är egentligen ganska synd för i sig är det en fascinerande växt. Hade jag inte odlat andra undulata bredvid den hade den nog fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Den här klonen tillhör den typ av undulata som har kupade blad. De påminner mer om mitrata i bladverket än de mer uppseendeväckande undulata-klonerna. Bladen är ganska släta och regelbundna med ytterst svaga räfflor längs kanterna. Bladen håller sig mer gröna än hos de andra klonerna jag odlar och även om de kan bli rödtonade ser det röda sällan bra ut. Bladen riktar sig gärna nedåt och klumpar ihop sig.

Jag tycker växtsättet gör den väldigt fascinerande för det är väldigt lätt att föreställa sig det samarbete arten har med myror i naturen. Bladen har fortfarande det vackra skimret även om den saknar vågigheten och silverfläckarna som gör de andra klonerna till vinnare.

Jag tror även det här är en bra undulata att försöka med om man har svårt att få andra att komma igång. Vissa säger att den är enklare att odla -jag tror det stämmer, men jag tror snarare det beror på att klonen ses som lite mindre attraktiv än andra. Det gör att den inte klipps lika hårt och sticklingarna blir större och starkare. Oavsett vad det är som gör det så det fortfarande en fördel som talar för den här klonen. Tillsammans med ett par andra undulata-kloner jag skrev om i vintras har denna nu även blivit inpetad på undulatas egen sida. Förhoppningsvis kommer jag ha lite mer tid i sommar att ta lite bättre bilder på dem, men gamla bilder är bättre än inga, trots allt.